Jag älskade livet innan du dog Casper :)
Det var ett tag sen nu, en månad kanske, kanske två. Jag vet faktiskt inte, har aldrig orkat räkna, kommer nog aldrig orka räkna. Vem fan bryr sig, det har hänt iaf och jag tänker på dig lika mycket varje dag vare sig det gått en månad eller två. Ibland vill jag bara att du ska försvinna från min skalle, KAN DU INTE BARA LÅTA MIG VARA!!? Men nä, förlåt :( Jag vill inte att du ska försvinna från mig. Fast det har du väl redan gjort till viss del. Inga tankar kan ersätta dig, aldrig någonsin, ALDRIG! När din röst kommer upp i mitt huvud tänker jag snälla Casper försvinn, snälla låt mig glömma, låt mig låtsas, SNÄLLA. Låt mig låtsas att du är hemma och har det bra och att du kommer stå utanför Kings Head när jag åker till Ystad i helgen.
Tankarna på dig gör mig galen. Jag saknar dig så in i norden.
Fast på ett sätt tycker jag om att du kommer upp i mitt huvud, två gånger pratade jag med dig också. Det är avslappnande och jag kände att min kropp fick ro. Det kändes som att du lyssnade på mig. Som att du satt där bredvid mig och nickade förstående. Jag kände mig lite stolt när jag pratat med dig, jag lyckades, jag vågade. Det låter konstigt, men det handlar nog mycket om att våga. Att våga ta kontakt med dig. Jag vet egentligen inte vad det är jag är rädd för men det är så svårt.
Vad gör man när tankarna blir för hårda, för farliga, för starka, för sorgliga för att tänka? Håller andan och går genom elden. Jovisst, det hade man ju kunnat göra om inte helvetet väntade på andra sidan.
Efter regnet kommer solen - nej. Efter åskan, stormen, haglet, döden, lidandet, mardrömmarna, skriket kommer solen. Varför ska det vara en sådan lång process? Varför inte bara, fan vad ledsen jag är - oj, nu blev jag glad igen, föralltid.
Jag tycker det är jätteskönt att få vara med kompisar och skratta tillsammans med dem. Jag älskar att känna mig lycklig och fri. Jag älskar att få drömma mig bort i en annan värld där allt är bra. Men jag hatar att jag älskade när jag går hem, lägger mig i sängen och blundar. Det är då sorgen kommer, det är då jag önskar att någon följde med mig hem och la sig bredvid mig, tog emot alla mina hemska tankar, som en krockkudde. Det är då jag hatar att jag skrattade och var glad, att jag kände mig lycklig. Jag hatar verkligheten.
Jag räknar nästan mig själv som vuxen nu, jag har ju gått igenom vuxensaker, har jag inte det? Det är väl bara ens mormor som behöver uppleva att ens bästa kompis dör? Så är det, det vet jag, det har jag fått lära mig. Eller ja, jag önskar nästan att jag inte fick lära mig det. Varför berättade inte min mamma för mig att min kompis kanske kom till att dö en dag då ingen förväntade sig det? Varför berättade hon inte för mig att mardrömmar inte bara kommer på natten? Hon kunde väl i alla fall sagt till mig att jag inte alltid kom till att vara lycklig, att det inte alltid kom till att finnas någon som kan göra mig lycklig. Du kunde väl i alla fall sagt till mig - Johanna, ta ingenting för givet. TA FÖR FAN INGENTING FÖR GIVET! Ta aldrig mig för givet, jag hatar det! För helvete, ta hand om varandra, var ärliga. Gör aldrig något du inte vill! Gör saker för din egen skull! Gör ingen annan glad om du inte känner att det kommer ge dig något tillbaka. Jag vet att det låter hemskt, men det är så sant! Gör du saker för din egen skull varar allt mycket längre. Du slipper bli ledsen efteråt för att du offrade en del av dig själv. Eller äh, ja vet inte riktigt. Gör som ni vill men gör det inte mot mig. Ärlighet varar längst.
Jag hittade några dikter i min gamla mobil som jag skrev samma dag som jag fått reda på att min morfan fått cancer. Jag läste dem för första gången för en vecka sedan. När jag skrev dem satt jag ensam på en buss, ganska full och påväg hem från Lund. Jag har inte vågat läsa dem sen jag skrev dem för jag vågade inte bli ledsen, tänkte att jag aldrig mer kom till att bli glad igen. Men det var inte så hemskt som jag trodde, jag gillade dem.
Livet är orättvist, de glada dör och de ledsna förför.
Livet är orättvist de dör och de ledsna förför
Hur blir man lycklig efter en kris, det är guds bevis.
Hur klarar man sig genom smärta, kanske genom ett stenhårt hjärta.
Jag vill inte ha det såhär, alla lycka faller isär.
Vissa får ta och andra ge, men vem låter denna orättvisa ske.
Nu orkar jag inte mer, ack du som inte denna orättvisa ser
Är du glad blir du sårad, är du ledsen blir du inte lika lätt hånad.
Ord folk säger kan låta simpla om det vore så lätt som med en flagga vimpla.
Hej här är jag och jag är sär.
Ehm ja, något är lite svårtolkat. Men som sagt, jag var en aning full.
Jag vill veta hur du känner, men du är inte som mina vänner.
Hur ska jag få veta hur du mår när jag mig inte på dig förstår.
Du är go och glad och avger en glädjekaskad.
Ser man dig ser man hopp och det får en att vilja att livet aldrig får ett stopp.
Okej, nu mår jag nog lite bättre. Det har faktiskt hänt ganska bra saker detta året också.
- Just nu bor jag i Lund, vilket känns underbart!
- Jag kanske har fått ett jobb till, vilket skulle betyda att jag har jobb hela sommaren.
- Jag ska jobba 100% hela augusti - MONEY! Och som Casper skulle sagt, du är så jävla snål Johanna! Och bara för att reta honom ännu mer tänker jag spara så mycket pengar jag bara kan och vara SNÅL! Jag älskar verkligen att ha lite för mycket pengar men ändå köpa så billiga saker som möjligt!
- Jag ska få umgås med mina lundatöser en hel månad och det är något som gör mig glad :) Komma bort från verkligheten lite.
Nu ska jag packa lite så jag och Christian kan åka till Lund med mina saker :)
(Karl-Oskar Tingbacke som tagit bilden)
Jag älskar denna bilden, den visar hur avslappnat det var att umgås med Casper och hur underbar han var. Och att jag verkligen älskar att sitta i hans famn med hans armar omkring mig. Känna hur hela jag skakar när han skrattar sitt underbara skratt. Höra hur han går upp i falsett när han ska berätta något väldigt viktigt. Jag älskade livet innan du dog Casper :)
Tankarna på dig gör mig galen. Jag saknar dig så in i norden.
Fast på ett sätt tycker jag om att du kommer upp i mitt huvud, två gånger pratade jag med dig också. Det är avslappnande och jag kände att min kropp fick ro. Det kändes som att du lyssnade på mig. Som att du satt där bredvid mig och nickade förstående. Jag kände mig lite stolt när jag pratat med dig, jag lyckades, jag vågade. Det låter konstigt, men det handlar nog mycket om att våga. Att våga ta kontakt med dig. Jag vet egentligen inte vad det är jag är rädd för men det är så svårt.
Vad gör man när tankarna blir för hårda, för farliga, för starka, för sorgliga för att tänka? Håller andan och går genom elden. Jovisst, det hade man ju kunnat göra om inte helvetet väntade på andra sidan.
Efter regnet kommer solen - nej. Efter åskan, stormen, haglet, döden, lidandet, mardrömmarna, skriket kommer solen. Varför ska det vara en sådan lång process? Varför inte bara, fan vad ledsen jag är - oj, nu blev jag glad igen, föralltid.
Jag tycker det är jätteskönt att få vara med kompisar och skratta tillsammans med dem. Jag älskar att känna mig lycklig och fri. Jag älskar att få drömma mig bort i en annan värld där allt är bra. Men jag hatar att jag älskade när jag går hem, lägger mig i sängen och blundar. Det är då sorgen kommer, det är då jag önskar att någon följde med mig hem och la sig bredvid mig, tog emot alla mina hemska tankar, som en krockkudde. Det är då jag hatar att jag skrattade och var glad, att jag kände mig lycklig. Jag hatar verkligheten.
Jag räknar nästan mig själv som vuxen nu, jag har ju gått igenom vuxensaker, har jag inte det? Det är väl bara ens mormor som behöver uppleva att ens bästa kompis dör? Så är det, det vet jag, det har jag fått lära mig. Eller ja, jag önskar nästan att jag inte fick lära mig det. Varför berättade inte min mamma för mig att min kompis kanske kom till att dö en dag då ingen förväntade sig det? Varför berättade hon inte för mig att mardrömmar inte bara kommer på natten? Hon kunde väl i alla fall sagt till mig att jag inte alltid kom till att vara lycklig, att det inte alltid kom till att finnas någon som kan göra mig lycklig. Du kunde väl i alla fall sagt till mig - Johanna, ta ingenting för givet. TA FÖR FAN INGENTING FÖR GIVET! Ta aldrig mig för givet, jag hatar det! För helvete, ta hand om varandra, var ärliga. Gör aldrig något du inte vill! Gör saker för din egen skull! Gör ingen annan glad om du inte känner att det kommer ge dig något tillbaka. Jag vet att det låter hemskt, men det är så sant! Gör du saker för din egen skull varar allt mycket längre. Du slipper bli ledsen efteråt för att du offrade en del av dig själv. Eller äh, ja vet inte riktigt. Gör som ni vill men gör det inte mot mig. Ärlighet varar längst.
Jag hittade några dikter i min gamla mobil som jag skrev samma dag som jag fått reda på att min morfan fått cancer. Jag läste dem för första gången för en vecka sedan. När jag skrev dem satt jag ensam på en buss, ganska full och påväg hem från Lund. Jag har inte vågat läsa dem sen jag skrev dem för jag vågade inte bli ledsen, tänkte att jag aldrig mer kom till att bli glad igen. Men det var inte så hemskt som jag trodde, jag gillade dem.
Livet är orättvist, de glada dör och de ledsna förför.
Livet är orättvist de dör och de ledsna förför
Hur blir man lycklig efter en kris, det är guds bevis.
Hur klarar man sig genom smärta, kanske genom ett stenhårt hjärta.
Jag vill inte ha det såhär, alla lycka faller isär.
Vissa får ta och andra ge, men vem låter denna orättvisa ske.
Nu orkar jag inte mer, ack du som inte denna orättvisa ser
Är du glad blir du sårad, är du ledsen blir du inte lika lätt hånad.
Ord folk säger kan låta simpla om det vore så lätt som med en flagga vimpla.
Hej här är jag och jag är sär.
Ehm ja, något är lite svårtolkat. Men som sagt, jag var en aning full.
Jag vill veta hur du känner, men du är inte som mina vänner.
Hur ska jag få veta hur du mår när jag mig inte på dig förstår.
Du är go och glad och avger en glädjekaskad.
Ser man dig ser man hopp och det får en att vilja att livet aldrig får ett stopp.
Okej, nu mår jag nog lite bättre. Det har faktiskt hänt ganska bra saker detta året också.
- Just nu bor jag i Lund, vilket känns underbart!
- Jag kanske har fått ett jobb till, vilket skulle betyda att jag har jobb hela sommaren.
- Jag ska jobba 100% hela augusti - MONEY! Och som Casper skulle sagt, du är så jävla snål Johanna! Och bara för att reta honom ännu mer tänker jag spara så mycket pengar jag bara kan och vara SNÅL! Jag älskar verkligen att ha lite för mycket pengar men ändå köpa så billiga saker som möjligt!
- Jag ska få umgås med mina lundatöser en hel månad och det är något som gör mig glad :) Komma bort från verkligheten lite.
Nu ska jag packa lite så jag och Christian kan åka till Lund med mina saker :)
(Karl-Oskar Tingbacke som tagit bilden)
Jag älskar denna bilden, den visar hur avslappnat det var att umgås med Casper och hur underbar han var. Och att jag verkligen älskar att sitta i hans famn med hans armar omkring mig. Känna hur hela jag skakar när han skrattar sitt underbara skratt. Höra hur han går upp i falsett när han ska berätta något väldigt viktigt. Jag älskade livet innan du dog Casper :)
